Det är dags att tala ut.

Jag valde att gå upp på scenen i skolans aula och berätta om mitt liv för hela vårat rektorsområde. 
Detta gjorde jag för lite mer än en månad sen, och jag har aldrig skakat så mycket när jag pratat. Inte heller har jag varit så stolt över mig själv som jag var då. 
Hur jag gått omkring i 5 år och mått som en påse skit dag ut och dag in tills jag äntligen valde att prata ut om hur jag kände, inför allt i livet. Den stenen som lättade var bland det bästa som hänt mig. För idag är jag lycklig trots att livet går neråt ibland. 
Hur lätt det är att gå och må dåligt utan att se det, för man målar upp den fina fina fasaden som stänger alla ute, och det är så fel. För alla förtjänar lycka. 
Och jag är så tacksam för alla dom fina orden jag fick efter det jag gjorde, det värmde så otroligt mycket!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback